En gång är ingen gång, två gånger är en vara. Då borde vi närma oss en tradition för det är tredje, eller kanske fjärde året som vi genomför Snigelloppet Winter edition. Snigelloppet går alltid den 6/1, och den 6/6 har vi sommarupplagan. Snigelloppet är virtuellt, så man genomför det där man är, men helst vid samma tidpunkt. Nu är vi inte så himla strikta, så om tiden inte passar så kan man genomföra det lite tidigare eller senare. Loppet kostar en liten slant och för pengarna får man en medalj plus lite annat skoj hemskickat. I år blev det ett reflex med snigeltryck och ett klistermärke med vår fina logga.5 km, minst, ska man genomföra och det ska ske till fots. Skidor, pulka, cykel eller så räknas inte.
Vi åkte upp till spåret för att slippa springa på asfalt. I spåret var det rätt lerigt och blött, men inte värre än att det gick att ta sig fram. Grått väder med regn som hängde i luften, men flera plusgrader och vindstilla. Helt okej, med andra ord.
Vi började med att jogga, väldigt försiktigt. Spåret är lite lurigt, med stenar och rötter som bara väntar på att fälla en intet ont anande joggare.
Första kilometern kändes riktigt bra, och en bit in på andra också. Flåset funkade och det var ren njutning. Långsamt och försiktigt, men underbart! Efter ca 1500 m började jag känna av knät, men inte så pass att det hindrade mig. Inte direkt i alla fall. Ganska snart stegrades smärtan och jag fick svårt att behålla ett avslappnat löpsteg. Jag siktade på att jogga fram till 2 km. Sen fick jag en liten tanke om att det kanske skulle släppa om jag fortsatte, så jag testade.
Det släppte inte!
Okej det var kanske inte det smartaste jag gjort, men vila tycks ju inte hjälpa så .... Efter 2,5 km fick jag ge mig och vi gick istället. Drygt 2,5 km gick vi sen testade vi att jogga lite igen. Det funkade ett par-tre hundra meter, men sen kom smärtan tillbaka så jag frångick min princip att aldrig GÅ över mållinjen.
6 km blev det i alla fall. 6 km som kroppen fick jobba lite, pulshöjning och lite lagom svettigt. Det var skönt att känna att jag inte tappat allt flås, trots att jag knappt joggat sen Köpenhamn. Det var inga problem att jogga 2,5 km ur den synvinkeln.
En sak jag hann registrera med knät är att det gör mer ont när jag lyfter foten och liksom skjuter benet bakåt än är jag sätter i foten. Jag har ingen aning om ifall det är relevant, men det är i alla nåt jag kan berätta om, när jag träffar ortopeden nästa vecka.
Kommentarer
Skicka en kommentar