Kanske var det så...

Kanske var det så att min hjärna inte orkade plugga mer, utan behövde en paus. Kanske var det så solen sken. Kanske kände jag att det vore skönt med dagsljus, kanske bytte jag om för att ta en promenad. Kanske var det så att jag gick ner till spåret, och kanske råkade jag börja jogga där. Kanske kändes både flåset och kroppen bra och kanske protesterade inte ens knät.  Kanske joggade jag ca 1200 m, innan jag gick genom skogen och sedan kanske jag joggade 500 m till hem.

Kanske känner jag mig också väldigt nöjd över att mitt knä accepterade nästan 2 km joggande i dag även om jag joggade långsammare än jag gick halvmaran i Köpenhamn.

Kanske finns det hopp om mitt knä trots allt.

Trevlig helg!