Eftersom fysioterapeuten sagt att jag kan jogga lite så passade jag på att njuta av höstsolen i dag. Jag tog mig till spåret i Kumla. Först gick jag ett varv (2,5 km) för att bli ordentligt varm, sen joggade jag. Visst känns det att flåset är en färskvara, men i och med att jag höll mitt snigeltempo gick det ändå rätt bra. I 2 km. Sen började det kännas i knät och ett par hundra meter senare gjorde det ont. Inte kniv-i-knät-ont, men ont.
Jag avbröt joggingen omedelbart och började gå. Omedelbart klingade smärtan av och jag kunde gå ett tredje varv.
Det ligger liksom inte i min natur att ha tålamod. Jag vill ha ett helt knä - nu. Jag förstår att det kunde varit värre, ett ömmande knä är en skitsak, absolut. Jag förstår också att det bara har gått ett par månader sen det började krångla. Jag har nyss börjat mitt rehab, jag vet. Men det är trååååkigt att inte kunna jogga.
Jag blir himla putt när det inte funkar, så en del av mig vill skita i all jogging i flera veckor till. Hålla mig till promenader och hoppas att knät blidkas av rehabträningen. En annan del av mig tycker det låter supertråkigt och vill testa att jogga ett par gånger i vecka och hoppas att det går att utöka sträckan ganska snabbt.
Jag avbröt joggingen omedelbart och började gå. Omedelbart klingade smärtan av och jag kunde gå ett tredje varv.
Det ligger liksom inte i min natur att ha tålamod. Jag vill ha ett helt knä - nu. Jag förstår att det kunde varit värre, ett ömmande knä är en skitsak, absolut. Jag förstår också att det bara har gått ett par månader sen det började krångla. Jag har nyss börjat mitt rehab, jag vet. Men det är trååååkigt att inte kunna jogga.
Jag blir himla putt när det inte funkar, så en del av mig vill skita i all jogging i flera veckor till. Hålla mig till promenader och hoppas att knät blidkas av rehabträningen. En annan del av mig tycker det låter supertråkigt och vill testa att jogga ett par gånger i vecka och hoppas att det går att utöka sträckan ganska snabbt.
Kommentarer
Skicka en kommentar