Hurra!

Efter en frukost-latte drog jag på mig träningskläder och begav mig till Rankås, det ljuvligaste område som Tibro kan erbjuda. Ett varv på femman, en rätt kuperad runda, och sen var det dags. Dags att testa lite försiktig jogg. Jag valde det platta 700 meters-spåret. Det är bara aningen mer kuperat än en löparbana på en idrottsarena.

Eftersom jag inte joggat på flera veckor, och eftersom jag var rädd att få ont, joggade jag otroligt långsamt. Jag har känt lite i knät emellanåt. Inte ont, men känt. Hade jag inte känt efter hade jag antagligen inte ens registrerat det, men eftersom jag är nojig över knät är jag väldigt medveten.

Därför var det med viss oro som jag började jogga. Jag kände efter väldigt noga och beslöt mig för att börja gå omedelbart om jag skulle känna minsta lilla hugg.

Flåset är ju inte mycket att skryta om, men med den snigel-farten gick det bra ändå. Efter ungefär halva rundan kände jag ändå att det fanns hopp. Det gjorde inte ont. Det kändes, men det gjorde inte ont.  Väl i mål kunde jag konstatera att jag faktiskt inte hade ont. Det kändes lite, det är svårt att förklara men det kändes varmt och kanske lite... hm.... trögt, eller kanske tjockt inuti liksom.

Hoppet lever, kanske kan jag fortsätta hoppas på en halvmara i Köpenhamn i september 2020.

I morgon blir det ingen jogg, då är det ViktVäktarna direkt efter jobbet, men kanske vågar jag mig på en kortis till på tisdag.

Men - och det är viktigt - jag ska vara förståndig och ta det väldigt lugnt.