En knapp vecka

Nu har jag följt ViktVäktarnas program i knapp en vecka. Och då menar jag verkligen följt - jag har mätt, vägt och räknat allt. Jag inser att jag inte leva så resten av mitt liv, men jag tänker att det är smart att vara noggrann i början.

Tyvärr sammanföll ju min vv-start med mitt träningsförbud, så det var med viss nervositet jag klev upp på vågen efter en vecka i soffan. Att det skulle bli minus kände jag mig väl rätt säker på, men jag var också inställt på att det inte skulle bli sån där sporrande rivstart som man brukar för första veckan.

Hem från jobbet, petade i mig en kaffe och drog i väg till Örebro. Jag har inte varit där förr, men en trevlig coach (ja, det är lite fånigt att de kallas coach) tog emot och jag klev upp på vågen. Måndagsmosig i hjärnan glömde jag bort min inskrivningsvikt, så när siffrorna blinkade upp rörde det till sig lite. Hade jag verkligen gått upp? Det verkade liksom ologiskt, även om jag vet att kroppen inte alltid bryr sig om logik.

Men nej, en snabb blick i lilla boken och jag insåg att jag blandat ihop siffrorna lite. Visst var det minus - och inte så lite heller. Minus 2,1 kg!

Tack för det, liksom.