Det blir inte alltid som man tänkt!

Och då får man tänka om.

Efter helgens CPH half insåg jag att nån måste titta på mitt knä. Jag bokade tid hos en fysioterapeut och hoppades väl på ett mirakel. Ni vet - tejpa så här så är det helt igen. Tänk silvertejp, det lagar allt.

Men tydligen inte knän.

Efter mycket vridande och vändande, klämmande och bändande konstaterade hon att det inte var klassiskt löparknä, men att menisken var överansträngd och det var vätska i knät. Möjligen också begynnande artros, men det tog hon mer på ålder (hm) än på undersökningen.

Jag tror inte hon tyckte jag var så där supersmart som genomfört en halvmara med smärtor, eller som berättade att jag liksom siktade på ett 6h nästa helg, men hon var artig nog att inte säga nåt rakt ut.

Angående ett 6h nästa helg så sa hon att jag ju är vuxen och bestämmer själv, men att det absolut riskerade att ställa till det och förlänga min rehab.

Hennes rekommendation var ungefär motsatsen till ett 6h.

Fullständig vila i en vecka, inte ens promenader. Däremot böja/sträcka på knät mycket för att hålla igång blodcirkulationen. Om en vecka ska jag börja med långsamma promenader, Inte PW, utan försiktigt. Om det känns bra kan jag, veckan efter, försöka jogga lite försiktigt en gång. Inte långt och inte snabbt, utan bara en testrunda.

Om tre veckor ska jag tillbaka för att undersöka igen, och ser det bättre ut ska jag få ett knästärkande träningsprogram.

Visst lockar ett Team Snigel ca 6h, det är bara att erkänna, men jag är inte beredd att riskera att förvärra problemen utan väljer (nog) att lyssna på den med utbildning. Det blir fler lopp!