I lördags klev jag på tåget mot Köpenhamn. Lite så där lagom pirrig och nervös, både för loppet och för hur knät skulle reagera.
Resan gick bra, tåget gick som tåget, liksom.... i tid vid varje byte. Väl framme i Köpenhamn klev vi av i Österport och letade oss mot Expo och nummerlappsutdelningen. Där var det rätt mycket folk men trevlig stämning. Utanför Expo fanns det en Runners wall. Lite häftigt att se sitt namn där, bland alla andra. Att man dessutom hade både namn och svenska flagga på nummerlappen gjorde att man kände sig som värsta eliten, ju.
Man fick inte bara nummerlapp, man fick också en snygg tröja.
Lopp-nojan växte, jag undrade verkligen vad jag gett mig in på, men det var ju lite sent att funder på det där, i Köpenhamn, på Expo. Bara att tugga i sig.
Som sig bör så laddade jag upp med pizza dagen innan. En grymt god pizza på Alanya Kebab, alldeles i närheten av hotellet. Under täcket i skaplig tid, men ingen höjdare till sömn. Alldeles för varmt på rummet, kuddar som inte var sköna och en lopp-spattig hjärna. Dålig kombo!
Upp vid halv 8, frukost vid 8, ladda på rummet och sen i väg mot starten vid halv 10.
Kära nån vad mycket folk! Jag var smart, ställde mig i toakön i god tid för att vara säker på att hinna med den så viktiga innan-start-kissen.
Några minuters samtal med en kompis som också skulle starta, och sen i väg för att hitta min startgrupp. Är man snigel startar man långt bak. Mycket långt bak. Det kändes som om jag fick gå ett par kilometer för att komma till min startgrupp.
När starten gick började startledet röra på sig, bit för bit, och det tog drygt en halvtimme innan jag passerade startlinjen. Vid det laget kände jag mig ändå pepp, laddad, och jag såg fram emot loppet.
Jag försökte hålla ett lagom tempo, men det är alltid svårt att inte dras med i andras tempo, så jag lät benen gå. Mitt mål var ju att hinna i mål under 3 timmar, men helst under 2.45. I 4 k hängde jag på farthållarna so hade 2.25 å sina ballonger, sen kom kniven. Rakt i knät. På bara ett par hundra meter gick det från "det här känns riktigt bra" till "helvete". Jag gick några hundra meter och testa sedan att jogga. Nej, det var inte att tänka på. Knät vägrade. Gå var inget problem, jogga var otänkbart.
Då fanns det liksom tre val - bryta, sura ihop eller göra det bästa av situationen. Bryta är inte ett alternativ, då får man ju ingen medalj.
Sura ihop... nja.... då blir loppet väldigt trist. Alltså är det bara att göra det bästa av det hela. Gå så snabbt som möjligt, och njuta av ett häftigt lopp. Banan var rätt trist, mest bara en massa raksträckor, men det var party längs hela vägen, Musik, peppande publik, underbara funktionärer. Bara att njuta.
Visst sved det att inte kunna jogga, men det var liksom inget att göra. Jag valde att suga i mig av stämningen och tänka att jag ändå genomförde loppet. Oavsett om man går eller joggar så är det ändå drygt 2 mil. Helt okej, tänker jag. Och tempot var absolut godkänt. Jag kände att jag nog skulle klara maxgränsen på 3 timmar om jag bara höll i. När jag närmade mig mål tänkte jag att det kanske, kanske, kanske skulle gå att fixa även 2.45. Då blev jag lite stressad men försökte tänka bort det.
På upploppet kände jag att det ändå var för långt fram till målbågen för att jag skulle hinna under 2.45, men det var okej ändå. Jag hade lyckats, jag hade tagit mig runt. Gåendes, men i bra tempo.
Trots allt snittade jag på 7:52 min/km, vilket bara är något långsammare än jag joggar, så jag är nöjd med min insats. Visst var det lite uppkäftigt att det sket sig med mindre än en minut, men å andra sidan betyder det att jag har en anledning att genomföra loppet en gång till - med ett knä som inte krånglar.
Väl i mål var jag ändå rätt trött, även om jag inte joggat. Det kändes att jag pinnat på bra, att jag tagit ut mig och att jag gjort mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade.
Jag tog emot en välförtjänt medalj, en flaska vatten, en äcklig proteinbar och ett par grymt goda kanelgifflar.
Väl i mål, när jag stannade till, kom värken ikapp och jag kände att knät inte alls var förtjust i det där med att motionera. Tvärtom. Det är nog dags att söka hjälp.
Resan gick bra, tåget gick som tåget, liksom.... i tid vid varje byte. Väl framme i Köpenhamn klev vi av i Österport och letade oss mot Expo och nummerlappsutdelningen. Där var det rätt mycket folk men trevlig stämning. Utanför Expo fanns det en Runners wall. Lite häftigt att se sitt namn där, bland alla andra. Att man dessutom hade både namn och svenska flagga på nummerlappen gjorde att man kände sig som värsta eliten, ju.Man fick inte bara nummerlapp, man fick också en snygg tröja.
Lopp-nojan växte, jag undrade verkligen vad jag gett mig in på, men det var ju lite sent att funder på det där, i Köpenhamn, på Expo. Bara att tugga i sig.
Som sig bör så laddade jag upp med pizza dagen innan. En grymt god pizza på Alanya Kebab, alldeles i närheten av hotellet. Under täcket i skaplig tid, men ingen höjdare till sömn. Alldeles för varmt på rummet, kuddar som inte var sköna och en lopp-spattig hjärna. Dålig kombo!
Upp vid halv 8, frukost vid 8, ladda på rummet och sen i väg mot starten vid halv 10.
Kära nån vad mycket folk! Jag var smart, ställde mig i toakön i god tid för att vara säker på att hinna med den så viktiga innan-start-kissen.
Några minuters samtal med en kompis som också skulle starta, och sen i väg för att hitta min startgrupp. Är man snigel startar man långt bak. Mycket långt bak. Det kändes som om jag fick gå ett par kilometer för att komma till min startgrupp.När starten gick började startledet röra på sig, bit för bit, och det tog drygt en halvtimme innan jag passerade startlinjen. Vid det laget kände jag mig ändå pepp, laddad, och jag såg fram emot loppet.
Jag försökte hålla ett lagom tempo, men det är alltid svårt att inte dras med i andras tempo, så jag lät benen gå. Mitt mål var ju att hinna i mål under 3 timmar, men helst under 2.45. I 4 k hängde jag på farthållarna so hade 2.25 å sina ballonger, sen kom kniven. Rakt i knät. På bara ett par hundra meter gick det från "det här känns riktigt bra" till "helvete". Jag gick några hundra meter och testa sedan att jogga. Nej, det var inte att tänka på. Knät vägrade. Gå var inget problem, jogga var otänkbart.
Då fanns det liksom tre val - bryta, sura ihop eller göra det bästa av situationen. Bryta är inte ett alternativ, då får man ju ingen medalj.
Sura ihop... nja.... då blir loppet väldigt trist. Alltså är det bara att göra det bästa av det hela. Gå så snabbt som möjligt, och njuta av ett häftigt lopp. Banan var rätt trist, mest bara en massa raksträckor, men det var party längs hela vägen, Musik, peppande publik, underbara funktionärer. Bara att njuta.
Visst sved det att inte kunna jogga, men det var liksom inget att göra. Jag valde att suga i mig av stämningen och tänka att jag ändå genomförde loppet. Oavsett om man går eller joggar så är det ändå drygt 2 mil. Helt okej, tänker jag. Och tempot var absolut godkänt. Jag kände att jag nog skulle klara maxgränsen på 3 timmar om jag bara höll i. När jag närmade mig mål tänkte jag att det kanske, kanske, kanske skulle gå att fixa även 2.45. Då blev jag lite stressad men försökte tänka bort det.
På upploppet kände jag att det ändå var för långt fram till målbågen för att jag skulle hinna under 2.45, men det var okej ändå. Jag hade lyckats, jag hade tagit mig runt. Gåendes, men i bra tempo.
Väl i mål var jag ändå rätt trött, även om jag inte joggat. Det kändes att jag pinnat på bra, att jag tagit ut mig och att jag gjort mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade.
Jag tog emot en välförtjänt medalj, en flaska vatten, en äcklig proteinbar och ett par grymt goda kanelgifflar.
Väl i mål, när jag stannade till, kom värken ikapp och jag kände att knät inte alls var förtjust i det där med att motionera. Tvärtom. Det är nog dags att söka hjälp.
Kommentarer
Skicka en kommentar