Med en knapp vecka kvar till Köpenhamn är jag rätt pirrig. Sen UV har jag knappt tränat alls, så den goda form jag kände de första 15 km där är liksom som bortblåst. Det där skruttiga knät jag dras med gör inte mycket väsen av sig, men så har det ju heller inte får slita särskilt mycket. Lite så där smått desperat har jag köpt en flaska rödbetsjuice (blä) i hopp om att det ska fungera. Man ska inte underskatta placeboeffekten.
I lördags tog jag i alla fall en rejäl promenad. Först ägnade jag några timmar åt att umgås med familjens kärnkraftverk, treåringen som liksom inte fattar vitsen med att sitta stilla. Efter det bytte jag om och tog en rask promenad på en mil i Rankås. Helt galet vilket underbart spår, vilken natur!!
10 raska kilometer, varav den sista joggandes bara för att känna mig för. Inga problem, knät skötte sig exemplariskt.
I går tog jag på mig knäskyddet och tog en väldigt liten och snäll runda, bara för att känna hur det kändes att jogga med knäskydd. Varmt och svettigt, men helt okej. Igen känning då heller.
I dag kom jag hem från jobbet, så där trött i huvudet som ofta blir, och petade i mig en macka innan jag bytte om och drog i väg på en runda. I dag med mina nyinköpta BungyPump-stavar.
KÄRA NÅN!
Syftet var ju visserligen att få in styrketräning, det var ju därför jag köpte dem - men jag trodde väl inte det skulle kännas som om armarna skulle trilla av redan efter 500 m. Så ofantligt jobbigt! Bara att inse att jag är en klenis, att jag definitivt behöver träna styrka. Nu sitter jag ju här och vet att jag kommer att få galen träningsvärk - och jag kan inte göra något åt det.
Jag kände av knät en aning på slutet, men det gjorde inte ont. Jag hade inte knäskydd på mig, vilket kanske var dumt. Jag får bli bättre på att ta på mig det när jag ska träna.
Jag hoppas verkligen att knät samarbetar med mig på söndag, och att banan är rätt flack. Jag vill så gärna kunna genomföra loppet, och helst med någon form av värdighet.
Eller, äh jag skiter i värdighet bara jag får medalj. 😊😊
10 raska kilometer, varav den sista joggandes bara för att känna mig för. Inga problem, knät skötte sig exemplariskt.
I går tog jag på mig knäskyddet och tog en väldigt liten och snäll runda, bara för att känna hur det kändes att jogga med knäskydd. Varmt och svettigt, men helt okej. Igen känning då heller.
KÄRA NÅN!
Syftet var ju visserligen att få in styrketräning, det var ju därför jag köpte dem - men jag trodde väl inte det skulle kännas som om armarna skulle trilla av redan efter 500 m. Så ofantligt jobbigt! Bara att inse att jag är en klenis, att jag definitivt behöver träna styrka. Nu sitter jag ju här och vet att jag kommer att få galen träningsvärk - och jag kan inte göra något åt det.
Jag kände av knät en aning på slutet, men det gjorde inte ont. Jag hade inte knäskydd på mig, vilket kanske var dumt. Jag får bli bättre på att ta på mig det när jag ska träna.
Jag hoppas verkligen att knät samarbetar med mig på söndag, och att banan är rätt flack. Jag vill så gärna kunna genomföra loppet, och helst med någon form av värdighet.
Eller, äh jag skiter i värdighet bara jag får medalj. 😊😊
Kommentarer
Skicka en kommentar