Helt i rätt riktning

I min strävan efter att komma i bättre form, och dessutom att klämma in lite styrketräning emellanåt, har jag i dag tagit ett helt logiskt beslut. Jag har sagt upp mitt gymkort!

Jag inser att jag borde gå till gymmet. Borde. Men gör inte. Det är inte ett dugg roligt. Inte så att allt måste vara roligt, jogga är inte heller kul, men det är inte tråååååkigt. Jag hävdar, med emfas, att klockan inte bara går långsamt på gymmet - den står stilla. Jag tycker inte ens att det är skönt efteråt. Visst vore det bra att stärka upp såväl mage/rygg som axlar. Som den kontorsråtta jag är så skulle det vara bra. Jag vet, vet men gör inte.

Det enda jag skulle kunna tänka mig att utnyttja på gymmet är cross trainer. Inte kul det heller, men bra träning. Svettigt men skonsamt.

Jag har en månads uppsägning på gymmet. Kanske kan jag komma mig för att utnyttja dessa sista veckor, för att träna inför Köpenhamn. Cross trainer är ju snällare än jogging, så mitt gamla knä borde ha mindre åsikter om det. Jag har gått rätt mycket i väldigt platta skor de senaste dagarna, och kanske är det därför mitt knä harklar sig lite i dag. Inte mycket, men det känns. Jag får försöka vara rädd om det fram till Köpenhamn och 6h. Efter det finns det - möjligen - utrymme för lite rehab. Jag sitter visserligen och leta nya lopp var och varannan dag, men kanske kan tänka mig vara lite förnuftig och låta bli att anmäla mig innan Köpenhamn och 6h är genomförda.